Karros vardagstankar

Shit, vilken vecka! Vi har haft så himla kul och samtidigt är jag så himla slut. Min hals dog i lördags natt/söndags morse och det känns som om man inte sovit på ett år. Vi var här i skolan 7 i morse för att lämna av italienarna, men vi fick plats i bussen så vi åkte med dem till Arlanda. Där blev det stor gråtfest och kramkalas... Härligt nog så har vi faktiskt diskuterat att träffa dem nästa år igen- fast i Venedig och inte i Bologna. Några stycken skulle kunna ha det som sitt projektarbete och vi kan ha teaterföreställningar med inträde, sälja fika, stå på Vaksala torg osv... Vill vi så tror jag att det går! Det var så sorgligt att säga hejdå i morse och inte veta om vi ses igen, men det finns ju hopp. Några av dem kan man ju gott vara utan, men en del värkte det så enormt att kindpussa för kanske sista gången.

Alla italienska svordomar (kuk, vad fan osv...) och bättre fraser (vad gör du, jag förstår inte, det är kallt osv) man lärt sig, när får man använda dem igen? Det känns som om vi träffat varandra nästan dygnet runt. Klassen har svetsats samman mycket mer och fast det har varit så jädra intensivt så har vi haft så kul. I dag är det nog ingen som riktigt orkar gå i skolan. Jag vet nog minst fem som har sjukanmält sig och gått hem och jag har funderat på att göra detsamma. Strax tänker jag gå till geografin och kolla om någon är där. Jag vill äta lunch med mina kompisar i IK3 och prata av mig med dem. Nu känns det overkligt att inte behöva valla hem en italienare genom stan och se till så att han mår bra hela tiden, nu har jag plötsligt tid att känna efter hur jag själv mår. Tonårspsykologin ska redovisas på fredag, i helgen DÅM, på måndag nationella i engelska (uppsatsdelen) och på tisdag ska bokrecensionen in och jag har nog 100 sidor kvar fortfarande... Kan man bli föridspensionerad student?

/ Ciao bella!