Karros vardagstankar

Senast jag var sjuk på riktigt var strax efter nyår 2009. Då hade hela familjen handboll utom hundvakten (jag alltså, den enda icke-handbollsintresserade) dragit på handbollscup i Falun. Kvar var jag och tre hundar. Jag blev dundersjuk dagen efter att de åkt. Huvudvärk, halsont, hosta, nästäppa, rinnande ögon och konstant trötthet. Jag försökte intala mig att detta är vad folk med normal immunförsvar genomgår rätt ofta. Men likväl kände jag mig ynkligare än någonsin där jag satt och stirrade rakt ut i luften medan minstackars morbro fick komma över och gå ut med hundarna. Det var så synd om mig så.

Nu har det hänt igen, fast i lindrig upplaga. Bara halsont, lite hosta och halv nästäppa. Hade en mardrömsstart på natten. Fick sova en timme innan jag vaknade och inte kunde somna om för att jag hade så ont i halsen när jag svalde- vilket jag alltid gör innan jag somnar. Mellan tre och fyra låg jag och läste. Somnade. Kvart i sex ringer de från jobbet och undrar om jag kan komma in och jobba 07.00 p.g.a. sjukskrivning. Nope. Men eftersom hon senare gick till jobbet sjuk (alla tycks vara sjuka eller på semester) så lär jag släpa mig dit för 4,5 timmars jobb i morgon kväll. Och det som blev ett 13-timarsskift på söndag.

Därmed intensivkör jag på att knarka halstabletter. Dunderkuren verkar dock vara nyponsoppa! Vet att blåbärssoppa funkade bra på Kestin i England. Tror att jag blivit smittad av en boende, kanske är därför så många är sjuka. Ska köra på halstabletter och satsa på att i alla fall ha rösten kvar på jobbet.

OPERATION TILLFRISKNING- VERKSTÄLL! Den här gången delar jag ju i alla fall inte sovrum med tre hundar (som vägrade vara tysta om ingen sov hos dem på nedervåningen) som tror man vill kela så fort man hostar.

Finns egentligen inga motargument. Man borde bli nykterist. Om inte annat kan man ju slippa alkoholskador, baksmällor, bli alkoholist eller få sitta ett tag på Hinseberg för att man blivit dummare än vanligt på fyllan och slagit ner någon. Samt att man kan spara pengar, hitta smartare sätt att ha roligt på och kraftigt eliminera risken att man i farten skulle prova något värre än alkohol när kicken från den inte räcker längre. Och så kan man på allvar konstatera hur dumma folk blir på fyllan och glädjas åt att man åtminstone kommer att minnas de dumheter man hittat på.

Seriöst, jag vet folk som muckat gräl med en sten (= blodiga knytnävar), hoppat över stängsel, hamnat i fyllecell och fått körkortstillståndet uppskjutet och brutit ryggen (=förlamad resten av livet) på fyllan. Är det verkligen värt det? Är det värt de 100 miljarder alkoholen kostar samhället varje år? Det är långt mer än den drar in i skatt och dylikt. Tänk så mycket bättre de pengarna kunnat läggas på. om inte bättre sjukvård, miljöprojekt, skola eller kollektivtrafik så hade den kunna rädda livet på miljontals svältande i världen.

Jag tror jag tar och spolar kröken och blir nykterist. Det här är ju för tusan inte klokt någonstans. 

Har jobbat 13-timmarspass både lördag och söndag och började undra om Pärleporten inte började närma sig snart. Ryggen har brakat ihop lite igen och jag har blivit biten av en rullstol. Det är inte många som vet att man kan bli det. Någon liten kant var jag inte beredd på där jag sköt rullstolen framför mig- det blev tvärstopp och en utstickande del gick rakt på mitt smalben. Den där grejen man trampar på när man måste tippa lite för att komma över kanter och trösklar. Den bet mig. Hoppas den inte är giftig. Blev lite bortskrapad hud och kanske ett blåmärke snart. Nästan hoppas på att det ska bli blått så att det känns som att man har en vettig anledning att ha ont. Ynk!

I morse när jag skulle till stan med mina flickor A och U antingen grät änglarna eller så kissade de döda på oss- eller så regnade det helt enkelt. Rejält. Så det blev till att gå omkring i Uppsala med jeans som kändes som blöta korvskinn. Vi försökte hoppa över när vi kom till stora och täckande vattenpölar, men man är ju inte Carolina Klüft precis så det gick väl sådär. Vi åt gudomlig Thaimat (tack A!) och shoppade- var rätt nöjd med att bara köpa ett par strumpor. Kände mig duktig! Jag är nog lite väl befläckad av konsumtionssamhället...

Ibland är det inte lätt att vara miljövän. Igår när jag skulle från sjukgymnasten (jag har TRÄNINGSVÄRK) var det en desperat känsla som grep mig vid cykelstället.

Vad jag hade:


Vad som stod bredvid:

Förstår ni hur jag menar?

/Cyklist

Jag har gjort en insats för idrottsklubben! De skulle aldrig vilja ha mig på planen, vållande till kroppsskada är ju trots allt inte så kul att bli åtalad för. Inte skyddande av brottsling heller om de nu försäker påstå att det var en tackling. Nä, min käre brors lag är planansvariga den här veckan. Det innebär att stora A-planen och den mindre B-planen skulle klippas och kritas. Tänkte att stackars mamma inte skulle behöva göra allt själv. Karro till undsättning!

Åkgräsklipparen visade sig vara ett tons plåtmonster med saxar som käftar. Jag stirrade min fiende i vitögat, den kunde gott vara illustration i en läskig barnbok. Dessutom skulle vi haka på en hemsk liten plogliknande grej som skulle "fluffa upp gräsmattan" efter en. Tre massiva vattendunkar på för att tynga med den. Mamma körde ut den och visade hur man skulle göra. Verkade väl inte så illa. Tills jag skulle börja köra.

Rakt verkade inte vara ett alternativ, hur jag än styrde så blev det antingen höger eller vänster. Så där satt jag som ett hallon på en monstertruck eller nåt. Tro mig, även jag ser liten ut på en sådan tingest. När man skulle svänga runt blev det alltid för snävt eftersom den fantastiska fluffmanicken svängde för tvärt. Jag försökte titta på renen som fanns på ratten och med hjälp av den försöka bestämma hur ratten skulle vara för att köra rakt. Började snart titta på styraxeln i stället. Saknade att ha en tuta att leka med. Varje gång jag tittade tillbaka och såg mina slalomspår blev jag lite deprimerad.

Jag på gräsklipparen med kritmaskinen bredvid:

14:20- Vi har fått ut gräsklipparen och börjar klippa.

15:20 Vi ger upp och byter plats: upp med mamma på gräsklipparen och jag tog över kritningsmaskinen (betydligt lättare att styra, bara att trycka på en knapp och försöka göra raka linjer).

15:40- Kritmaskinen hostar och bubblar färg istället för att spraya. Inte bra.

15:50- Det visade sig att färgen var slut i kritmaskinen rulla iväg och blanda ny.

16:40- Färgen slut i kritmaskinen igen. Mamma nästan helt klar med klippningen. Karro inte alls klar med kritningen.

16:50- Iväg med fantastiska kritmaskinen igen efter att ha blandat ny färg. Vi började få kläm på det.

17:27- Vi åker utpumpade hem och kollapsar.

Jag kan röra mig igen! Efter att ha halvt haltandes tagit mig ner till sjukgymnasten har jag fått övningar och KAn RÖRA MIG. Ryggen har varit lite till och från men är mycket bättre än förr. Kunde ju till och med jobba i förrgår. Mitt jobb är för övrigt en överraskningstombola.

När jag fick förslaget att jobba med psykiska funktionshinder som Downs Syndrom, autism och så vidare undrade jag om de blivit knäppa eller missförstått allt. Jag tänkte väl mest att den som trodde att jag kunde klara det jobbet inte var helt hundra i kapsylen. Visst, jag bryr mig om folk, men ändå? Jag åkte på mitt volontärår i England och kom fram till at jag kunde det, och sen jag kom hem har jag då och då timvikarierat på ett boende här hemma. Det är minst sagt spännande!