I have a dream!
På engelskan fick vi i uppgift att beskriva våra drömmar. En av dem har synnerligen mycket att göra med det jag gjort i dag och ska fortsätta med i morgon: att jobba för Rättvisemärkt och rättvis handel. Att fler ska känna till märkningen och köpa produkterna. Jag går denna helg en ambassadörsutbildning i Upplands Väsby för att lära mig ännu mer så att jag kan sprida ännu mer information till andra. Min dröm är att alla produkter som produceras ska göra det under schyssta villkor- och att det ska vara svårare att hitta icke-Rättvisemärkt på butikshyllorna än Rättvisemärkt-varor.
Jag har i detta kommit på en idé (för kanske en halvtimme sen) till mitt projektarbete i trean: att göra Knivsta till en Fairtrade City! Fairtrade City är trots namnet riktat till kommuner och innebär att man inom kommuner jobbar för att främja handel med etiskt producerade varor. Både från politikernas, företagens, butikernas och givetvis de "civila" invånarnas håll. Någon måste ju driva detta, och denna någon skulle jag definitivt kunna tänka mig att vara. Ju mer jag tänker på det, ju mer exalterad blir jag. Detta kan mycket väl bara vara en inbilsk idé som inte går att genomföra, men försöka går? Kanske engagera min kära lokalavdelning i Svenska Kyrkans Unga i att hjälpa till?
Jaja, jag var bara tvungen att skriva av mig lite om det där tills jag kan prata om det med en fysisk person, troligen blir någon av mina föräldrar offer i kväll, någon på utbildningen i morgon och någon lärare på måndag. I bland undrar jag om jag bara är rättviseaktivist eller helt enkelt fullständigt besatt och galen?
Förresten, jag åkte verkligen på skidresan till Romme! Och jag överlevde, även om de senaste tre dagarna mer vittnat om motsatsen i och med att diverse kroppsdelar mest påminnt om likstelhet. Jag tillbringade förmiddagen fram till lunch i barnbacken med att försöka ploga och åka slalom (i början i sällskap av en snäll idrottslärare), och efter lunch blev jag uppdragen i sittliften till en grön backe. De som följde mig mot mitt öde var en vaktmästare, en städerska och en annan elev.
Jag ramlade säkert tio gånger under första nerfarten, inte på grund av mina ursnygga svängar utan för att jag var rädd för farten. Lite som Agda 70 år som tycker att 60 km i timmen är en livsfarlig hastighet på en 90-väg. Till slut kom jag ner lättad över att ännu vara vid liv, men trots att hjärtat befann sig strax under struphuvudet vaknade dåren i mig och jag gick med på att åka en gång till. Antalet vurpor måste åtminstone ha halverats och jag började få lite mer flyt. När vi kom ner skulle vi vara på bussen om en halvtimme, och vi räknade ut att med min hastighet skulle jag inte hinna ett åk till. De åkte däremot upp igen... Jag lämnade tillbaka pjäxor, stavar, skidor och hjälm och kände mig riktigt nöjd med mig själv.
Hela tiden hörde jag sjuka filmrepliker från "Sällskapsresan- snowroller" och "Lotta på Bråkmakargatan" samt utdrag ur Magnus Härenstams sketch "De ä bar å åk" i huvudet... Men man ska ju ha TYNGDEN PÅ DALSKIDAN....
Förresten kan jag numera stolt titulera mig ordförande för Svenska Kyrkans Unga i Knivsta pastorat.
Jag har blivit ännu mer totalkär i Björn Gustavsson, för han är den sexigaste, gulligaste och roligaste jag vet. Det suger så hårt att han inte får vara med i kväll på Andra Chansen. Hela det här duellsystemet suger också, hur kunde E-Type och The Poodles duelleras ut av den där Sibel (vars namn påminner osökt om Sibylla- hon kanske var korv i sitt förra liv?)? Helt galet. Fast lite kul är det att halva Sveriges lilla helgon Carola inte gick direkt till final- hon kanske inte är övermänsklig? Men varför bryr jag mig om melodifestivalen över huvud taget? Det är ju typ bara Björn som är bra. All kärlek och respekt som annars skulle gått till bidragen går till honom. Han är sötast och coolast!
/ Karolinakola?
Jag har i detta kommit på en idé (för kanske en halvtimme sen) till mitt projektarbete i trean: att göra Knivsta till en Fairtrade City! Fairtrade City är trots namnet riktat till kommuner och innebär att man inom kommuner jobbar för att främja handel med etiskt producerade varor. Både från politikernas, företagens, butikernas och givetvis de "civila" invånarnas håll. Någon måste ju driva detta, och denna någon skulle jag definitivt kunna tänka mig att vara. Ju mer jag tänker på det, ju mer exalterad blir jag. Detta kan mycket väl bara vara en inbilsk idé som inte går att genomföra, men försöka går? Kanske engagera min kära lokalavdelning i Svenska Kyrkans Unga i att hjälpa till?
Jaja, jag var bara tvungen att skriva av mig lite om det där tills jag kan prata om det med en fysisk person, troligen blir någon av mina föräldrar offer i kväll, någon på utbildningen i morgon och någon lärare på måndag. I bland undrar jag om jag bara är rättviseaktivist eller helt enkelt fullständigt besatt och galen?
Förresten, jag åkte verkligen på skidresan till Romme! Och jag överlevde, även om de senaste tre dagarna mer vittnat om motsatsen i och med att diverse kroppsdelar mest påminnt om likstelhet. Jag tillbringade förmiddagen fram till lunch i barnbacken med att försöka ploga och åka slalom (i början i sällskap av en snäll idrottslärare), och efter lunch blev jag uppdragen i sittliften till en grön backe. De som följde mig mot mitt öde var en vaktmästare, en städerska och en annan elev.
Jag ramlade säkert tio gånger under första nerfarten, inte på grund av mina ursnygga svängar utan för att jag var rädd för farten. Lite som Agda 70 år som tycker att 60 km i timmen är en livsfarlig hastighet på en 90-väg. Till slut kom jag ner lättad över att ännu vara vid liv, men trots att hjärtat befann sig strax under struphuvudet vaknade dåren i mig och jag gick med på att åka en gång till. Antalet vurpor måste åtminstone ha halverats och jag började få lite mer flyt. När vi kom ner skulle vi vara på bussen om en halvtimme, och vi räknade ut att med min hastighet skulle jag inte hinna ett åk till. De åkte däremot upp igen... Jag lämnade tillbaka pjäxor, stavar, skidor och hjälm och kände mig riktigt nöjd med mig själv.
Hela tiden hörde jag sjuka filmrepliker från "Sällskapsresan- snowroller" och "Lotta på Bråkmakargatan" samt utdrag ur Magnus Härenstams sketch "De ä bar å åk" i huvudet... Men man ska ju ha TYNGDEN PÅ DALSKIDAN....
Förresten kan jag numera stolt titulera mig ordförande för Svenska Kyrkans Unga i Knivsta pastorat.
Jag har blivit ännu mer totalkär i Björn Gustavsson, för han är den sexigaste, gulligaste och roligaste jag vet. Det suger så hårt att han inte får vara med i kväll på Andra Chansen. Hela det här duellsystemet suger också, hur kunde E-Type och The Poodles duelleras ut av den där Sibel (vars namn påminner osökt om Sibylla- hon kanske var korv i sitt förra liv?)? Helt galet. Fast lite kul är det att halva Sveriges lilla helgon Carola inte gick direkt till final- hon kanske inte är övermänsklig? Men varför bryr jag mig om melodifestivalen över huvud taget? Det är ju typ bara Björn som är bra. All kärlek och respekt som annars skulle gått till bidragen går till honom. Han är sötast och coolast!
/ Karolinakola?
Kommentarer
Postat av: Singoalla Tiroler
Ar det sant, har du blivit ordforande, vad roligt, grattis! Du maste verkligen vara stolt och jag ar imponerad! Nu blir det ju lattare att fa med dem pa dina rattvisemarktkampanjer, det later jatteintressant och bra. Soft att kanske gora nagon forandring med sitt projektarbete, nagot som faktiskt ar vart att gora och du kommer lara dig jattemycket. Men akta dig, det blir sakert svart och mycket jobb och nog en och annan besvikelse. Men jag ar saker pa att du fixar det jattebra, som vanligt. Jag hejar pa dig!Grattis till skidbacken ocksa, jag har akt slalom ett par ganger men ungefar lika elegant som dina turer..... Men man maste ju borja nagonstans sa nasta gang kommer du vara mycket battre, roligt att ha provat och kunna saga att man har gjort det. Vem fan ar Bjorn Gustavsson?
Kram
Trackback
