Frankrikes sandigaste rappare är hemma
En ukrainsk pojkvän har satt guldkant på min vecka i Taizé. Inte min pojkvän, där är det fortfarande intet nytt. Men vi 9 tjejer från vår grupp delade rum med tre tjejer från ukrainska (vilkas engelska var så gott som obefintlig). En av dessa hade en pjkvän som tycktes oändligt fäst vid att komma in utan att knacka. Efter en episod då Emelie höll fast dörren började han knacka men rev upp dörren oavsett ifall han fick svar eller inte. Han fick ett hedersomnämnande i min improviserade Taizérapp:
Rummen de är fyllda med ukrainska pojkvänner
Vi avskyr att ha folk i rummet som vi inte känner
När X går på gudstjänst går hon ej dit för att dyrka
hon spanar efter killar över hela våran kyrka
Vill du känna hur jag luktar?-nej, jag trodde inte det!
Spelar ingen roll hur ofta man än duschar i Taizé
Bra va? Borde jag fortsätta? Jag tror jag hittat min karriär.
Annars har vi haft en bra vecka i Taizé. Jag fick den exotiska upplevelsen att ta en snabbtur genom en fransk läkarmottagning för att få penicillin till min halsinfektion- som ironiskt nog inte gjorde så ont.
Jobbade under veckan som "animator" i familjebyn- lekte med alla 3-5 åriga barn. Fick veva upp min franska som inte motionerats på över ett år för att kommunicera med åtminstone de franska barnen. De förstod mig, men jag förstod knappt hälften av vad de sa! Härligt att språk inte alltid är allt. De älskade mig så länge jag lydigt var fånge i sandlådan. Händerna "bakbundna", fötterna nedgrävda i sanden och "ätandes" förgiftade sandkakor som dödade mig ca 20 gånger per dag. Förnedring existerar knappt när det rör sig om fyraåringar. Och nu tror jag att jag fått ur all sand ur öronen.
Franska kramar
Sandkvinnan
